Jag hade ju kommit så långt i min ilska över alkoholen att jag faktiskt blev lättad när han kom med pappren. Att han var den som fattade beslutet.
Så lite en lättnad att slippa honom och alkoholen.
MEN så djälva sorgligt och tungt det han gjorde. Så jag är ju splittrad. Eller inte splittrad kanske, det låter som jag tycker det är bra att han är borta och det gör jag verkligen inte. Men jag hade ju lusläst Hemnet redan innan han kom med pappren, jag hade reggat mig på alkoholsidor, jag skulle på på aa möten. Jag skulle kämpa mot hans alkoholberoende, ville stötta och hjälpa honom. Hade köpt massa böcker som nu ligger här hemma, olästa. Jag hade bestämt mig för att ge honom ett år till. Där jag skulle sätta mig in i delen som anhörig till en alkoholist, hur jag skulle agera, vad jag kunde göra.
Men samtidigt hade så mycket redan dött. En alkoholist är väldigt självisk, minns när jag ville visa bilder från Grekland efter vår yogaresa, nej tack sa han. Samtidigt som han ältade hur mycket som helst och visade bilder när han och sladden åkte stora båten eller när han var i storhogna med peter och håkan. Han ville visa, han ville prata, men sket totalt i mig och vad jag gjorde. Vi hade ju inte ens sex längre. Han ville inte sova med mig längre.
Så vårt äktenskap var mer en form av vana, vänskap när han var nykter. Men så ofta jag var arg, över att han var full. Tjejerna tror de vet, Vendela för att hon var här hemma på dagarna, men de vet inget alls. De märkte hans grinighet och surhet, men hade nog inte så mycket koll på supandet. Det var nästan varje kväll på slutet. Och han gjorde inget här hemma. Hela gården förföll, och det var hans jobb, därför han inte jobbade längre för han skulle sköta den. Men det orkade han inte.
Ofta kunde han vara nykter när jag kom hem, vi pratade vid garaget. Sen lite senare när han kom in var han full. Och på slutet drack han även i smyg i skafferiet. Smådrack ur alla flaskor där. Där och i matkällaren.
Som jag har kollat flaskor, ritat streck, letat tomma flaskor,
Kommentarer
Skicka en kommentar