I går åkte jag iväg och hämtade ett paket och handlade. På vägen hem mycket gråt i bilen. Där hinner jag tänka. Det är verkligen så tomt. 

Ibland tänker jag att detta kommer att bli för mycket för mig. Men så tänker jag på Pia som klarar hus, på Chris på Evlinge som klarade sig. Många gör det, det gäller väl bara att jag förenklar så mycket som möjligt för mig.

Men jag är ju expert på att se allt jobb, se allt jag borde göra. Och det tynger mig. Tyngde mig inte lika mycket förr, för då var det Marcus jobb mycket av det här. Då kommer också tankarna, borde jag gjort mer, tagit på mig mer här hemma. Men måste stoppa här, jag kunde inte vara ensamt ansvarig, kunder inte gjort allt, när vi var två i familjen.

Men någonstans är det den gamla Marcus jag saknar, inte den han blev. Men jag tror tjejerna är duktigare än mig på att se det så. Kanske för att de inte levde med honom. Han skärpte sig ju när de var med. Även om vendela tycker att hon fick mycket skit, vilket hon fick. Han var inte snäll mot henne.

Ska kanske ringa psykologen Nina tipsade om. Ska kanske även gå på spec möten, kanske redan i morgon? 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jobbtankar